High Life (från 2018) – ritualen som det högre, meningen, i livet

Det är en vacker, välspelad lågbudget-science fiction i klass med Tarkovskijs mer filosofiska och mänskliga mästerverk än typiska västerländska filmer med effektfull teknologisk jargong. Filmen börjar med en man som tar hand om ett litet spädbarn på ett skepp i rymden på väg mot ett okänt mål helt ensamma. De är isolerade. Han har som fader till henne ett ansvar för hennes överlevnad, vilket verkar fungera som hans rituella överlevnad. De övriga i besättningen har dött under färden. Han slåss med ångesten över alltings meningslöshet, och vid en tidig scen i filmen avslöjas hur han slåss med det moraliska i att ha låtit dottern överleva. Han hade ju kunnat döda barnet som nyfött likt en liten kattunge, varpå hon inte behövt utstå det lidande hon kommer få uppleva i ett medvetet liv med en säker utkomst av död.

Hastigt lite längre in i filmen kastas vi som åskådare till filmen bakåt i tiden där vi får se korta klipp från planeten jorden där syftet med rymdfärden beskrivs. Besättningen är i själva verket dödsdömda fångar i ett vetenskapligt experiment påväg till ett svart hål. De är dock lurade med löftet om en väg tillbaka. Eftersom filmen saknar påkostade effekter och ett ständigt fokus på det mänskliga och människors existentiella konflikter är det tacksamt att tolka scenerna symboliskt, som om löftet om en väg tillbaka till planeten jorden var en överenskommelse om återfödelse, evigt liv, eller liv efter döden. Ett löfte eller överenskommelse till människan som sedan upplöstes eller bröts, varpå vi blev utkastad från paradisets trädgård. Pappan i filmen var förutom ansvarig för dottern också ansvarig för skeppets trädgård som livnärde besättningen med örter och rotfrukter. Pappans roll som trädgårdsmästare var påtaglig i filmen innan dottern kom in i hans och besättningens liv. Han hade i en omgivning fylld av köttslig stank och meningslöst kaos skapat ett ritualiserat munk-liv som trädgårdsmästare där han kunde leva – leva i ett meningsfullt harmoniskt gudomligt sken bortom köttsliga världsliga lustar. I samband med dotterns födelse började resten av besättningen dö en efter en antingen av sjukdom, mord eller självmord, och Pappans fokus hamnade istället hos dottern medan trädgården blev ett verktyg för deras överlevnad. Dottern blev Pappans ritualiserade ordning för livets mening.

De andras död var alla kopplade till att de fått sina Jag-identiteter störda eller upplösta av antingen inre krafter eller yttre. En man mördas efter att hans inre hämningar upplösts och försökte våldta en av besättningen. En annan (Mamman) begår självmord för att hon fått sin kropp, sitt Jag, kränkt genom att luras bli gravid och föda dottern. Alla dör p.g.a. att den ritualiserade ordningen de eller gruppen byggt upp sitt liv på hade krackelerat och upplösts till kaos – till att livet plötsligt saknade mening.

Personerna i berättelsen är fram till sin död, sitt livs slutmål, ständigt påverkade av sitt förflutna, vilket passande nog symboliseras kring deras synder. Ingen kan främja sig från historien. Besättningen var dömda fångar, och under filmens gång avslöjas besättningens synder som kopplas till deras samtida varande. Doktorn som levde ett ritualiserat hängivet liv åt att skapa en graviditet och födelse på skeppet, hade mördat sina egna barn. Pappan hade utövat hämnd på den som dödade hans hund som barn, en hund som för honom fungerade som hans uppfostrare och förälder. Nu när han funnit mening i sin dotter beskrev han det logg-system som höll dem vid liv 24 timmar åt gången på skeppet som att dagligen ”föda hunden”. Det maskineri på skeppet som höll Pappan och Dottern vid liv beskrivs som Pappans hund, den ursprungliga föräldern, Gud som mördades och hämnades. Återigen symboliseras hur en tidigare gudomlig ordning upplösts, och i dess ställe har en mekanism fått dess plats utan högre mening, utan mening för människans högre liv.

I slutet av filmen stöter Pappan och Dottern på ett annat skepp påväg mot slutmålet (döden). Denna gång är inte skeppet fyllt med dödsdömda fångar (människor) utan istället fylld med hundar (symboler för gudar eller föräldrar) som själva överlevt genom kannibalism (upplösning av tabu-ordning). Återigen bekräftas att Gud är död.

Till slutet av berättelsen när Pappan och Dottern till slut når det svarta hålet (döden) får vi reda på att Pappan raderat besättningens historia i skeppets arkiv vilket gör Dottern okunnig om slutmålets verkliga innebörd (döden). Båda når slutmålet lyckliga med varsin ordnad rituell mening med sitt liv. Dottern som livnär livslögnen som Fadern skapat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *