I Sverige har Forum för Levande Historia (FFLH) varit en betydande faktor för studier i antisemitiska föreställningar och som en upplysare av antisemitismen som fenomen och dess historia. FFLH är en statlig myndighet som bildades den 1 juni år 2003. Bildandet av myndigheten startades, kan man säga, då den dåvarande statsministern Göran Persson år 1997 tog initiativet till informationsinsatsen Levande historia. Regeringen tog initiativ för att tillsätta en kommitté år 2000, som fick i uppdrag att utreda hur man skulle kunna göra Göran Perssons projekt permanent. I slutet av år 2001 beslutade Riksdagen att en myndighet skulle upprättas och förberedelser till myndighetens upprättande följdes därefter till den år 2003 slutligen inrättades.

Samma år kom Vänsterpartiet med en motion som uppmanade att avveckla FFLH som en myndighet. Motionen kritiserade att staten skulle förhålla sig med historieskrivning och därmed stå för en tolkning av historien. En kunskap om historien och samtiden skall vara en uppgift av forskarsamhället och inte av staten, menade motionsförfattarna. Motionen förklarar:

”Historieskrivning är ofta segrarnas historia, en politisk verksamhet som tjänar vissa syften. I många länder har det inneburit att man har haft en statens officiella historia, inte sällan tillrättalagd för att tjäna maktens intressen. I t ex Sovjet och östländerna förekom ren historieförfalskning, men även i demokratiska länder lyfts skeenden fram eller osynliggörs för att passa de egna intressena.”

FFLH fick så sent som ifjol kritik från cirka 250 forskare, professorer och doktorander i ämnet historia och annan samhällsvetenskap i vad som kallades Historikeruppropet. Upp-ropet är nu underskriven av närmare 460 personer med anknytning till ämnena historia och annan samhällsvetenskap. I detta upprop kritiserades den upplysningskampanj om brott begångna av ”kommunistiska regimer”, samtidigt som uppropet inte förnekade behovet av kunskap av det förtryck som skedde i dessa regimer. Problemet var, som uppropet såg det, att FFLH skulle fungera som en kampanjmyndighet med stark anknytning till vad för regering som sitter vid makten. De ville inte att historia som ämne skulle förvandlas till ett regerings-ideologiskt slagfält, uppropet formulerar vidare:

”Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.”

På FFLH:s hemsida finns det ett antal textmaterial i form av korta texter, frågor och svar, och samt några specialiserade textartiklar i ämnet antisemitism. Alla dessa texter behandlar i någon form begreppet antisemitismens definition och/eller en förklaring av dess historia och fenomen.

I en av artiklarna om antisemitism skriver Henrik Bachner en mer omfattande beskrivning angående antisemitismen som fenomen och begrepp. Det är en omarbetad text från hans avhandling och är både upphovsrättsligt skyddad till Bachner och FFLH, vilket betyder att det som står i artikeln är det som FFLH står för i beskrivningen av antisemitism. Bachners artikel behandlar antisemitismens olika historiska skepnader, och dess funktion som både ideologi och bredare attityder hos allmänheten. Den principiella antisemitismen kom i och med att kristendomen bröt med judendomen, och den skepnaden var religiös och inte rasistisk. Termen antisemitism myntades av Wilhelm Marr år 1878 och var ett led i den moderna rasistiska skepnaden av antisemitism. Den nya antisemitismen beskrivs av Bachners artikel som en konsekvens av staten Israels ageranden, politisk radikalisering i Europa, och svårig-heten att hantera sin skuld och ansvar för Förintelsen. Israelkritiken kom med tiden att vara en betydande arena för maskerad antisemitism. Detta tangerar med forskningen. Bachner skriver i sin avhandling att Israelkritik i sig inte är antisemitism, men i den artikel som återgivs i omarbetad version på FFLH:s hemsida, och som är inledningskapitlet i hans avhandling, skriver Bachner motsägelsefullt att själva jämförandet med staten Israel och Nazityskland är antisemitism. Bachner drar alltså en gräns i kritiken mot Israel, där demonisering eller osmak-lig kritik ändå skall tolkas som antisemitiskt.

Anledningen till att Bachner tolkar demoniserande eller osmaklig kritik av staten Israel som tecken för antisemitism är för att han tolkar staten Israel som den samtida judiska existensen (Återkomsten – antisemitism i Sverige efter 1945, s.330). Ifrågasättandet mot staten Israels nationella struktur blir därmed enligt Bachners uppfattning ett ifrågasättande av den judiska existensen. I boken Judehatets svarta bok skriver Håkan Harket att antisemitiska uttryck inte handlar om ”huruvida kritiken är grov och kränkande eller om den är ett uttryck för en berättigad vrede. Den springande punkten är om den aktiverar antijudiska stereotyper som stigmatiserar judarna som ’judar’”(Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag, s.566). Antisemitism handlar alltså inte om i vilken form kritiken har utan i vilken kontext det sätts i.

Därför är Bachners syn på staten Israels karaktär inte oomtvistad. Det är inte alla av världens judar som definierar sin existens med staten Israel, och det är inte alla israeler som definierar sig med staten. Judith Butler som är professor vid Berkely-universitetet i Kalifornien kritiserar exempelvis den syn på staten Israel som Bachner förmedlar. Hon menar att man bara kan tolka ifrågasättandet av Israels existens som antisemitism om man tror att Israel utgör den enda faktorn för den judiska existensen, och då frågar sig Butler vad vi skall:

”göra med judar som inte identifierar sig med Israel, eller åtminstone inte med den judiska staten? Eller judar som identifierar sig med Israel, men som inte accepterar vissa av dess handlingar”

Butler menar att om det inte är tillåtet att ifrågasätta staten Israel för att det skulle innebära ett hot mot judarnas överlevnad, så skulle det betyda att kritik inte uppfattas som ett ”judiskt värde”, något som Butler ifrågasätter genom att hänvisa till talmudisk och kulturell tradition. Religionshistorikern Neusner differentierar sig också mot Bachners tolkning av sionism och staten Israel. Bachners syn på den nya antisemitismen och dess koppling till staten Israel är alltså omtvistad.

Den historiska beskrivningen av fenomenet antisemitism som ett fenomen med olika historiska skepnader, men med gemensam nämnare i en fientlighet gentemot judar som kollektiv uttryckt både i attityder och föreställningar, tangerar väl med forskningen. Denna beskrivning finns hos FFLH:s texter där en kort förklaring av fenomenets historia erbjuds.

I Bachners och Poohls artiklar förekommer dock även ställningstaganden i en pågående forskningsdiskussion. Bachners tolkning av sionismen, Israelkritiken, och den socialistiska antisemitismen är inte enhetligt accepterad inom forskningen, så även Poohls som reproducerar Bachners syn på den socialistiska antisemitismen och förklarar nazismen som i grunden antikapitalistisk. Båda artiklarna är underskrivna av respektive författare, men också upphovsrättsligt skyddade av FFLH och får då stå för FFLH:s officiella uppfattning i ämnet. Inga artiklar är publicerade som påvisar en annan uppfattning av sionismen, den socialistiska antisemitismen eller staten Israel. Detta betyder att FFLH erbjuder en ensidig bild av den samtida antisemitismen och dess eventuella rötter i den socialistiska antisemitismen. Staten fungerar därmed i längden som en aktör i pågående vetenskapliga diskussioner.