Liberalismens dikotomiska världsbild är tyvärr allt för utbredd i samhällsdebatten idag. Verklighetens kontext atomiseras i sina beståndsdelar och kateogoriseras därav. Just Tännsjö är en av våra mest intressanta filosofer p.g.a. hans radikala konsekvensetik. Han är alltså inte liberal, utan ser maximering av lycka som ledstjärna, istället för en egoistisk sådan. Tidigare har man bland annat kunnat lyssna på hans briljanta sågning i SR:s ”Filosofiska rummet” av den liberala allmänhumanistiska och den konservativa förvanskningen av begreppet solidaritet. Men tyvärr har Tännsjö skrivit en kritisk debattartikel riktad mot ”queerteorin”, som han beskriver som följande:

”Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut.”

Tännsjös tankefel ligger ironiskt i hans val av formulering. Transpersoner eller icke-binära har inte en fredagsmorgon gnuggat sina tankeknölar och ställt sig frågan: ”Hmm… vilken könsidentitet skulle jag vilja ha?”. Tvärtom är det inte något val som personen kan få för sig att göra.

Istället uppfattar jag queerteorin som emancipatorisk bortom förtryckande könsnormer; att vi helt enkelt borde röra oss ifrån de dikotomiska identiteterna av könsidentitet. Vad som sägs vara nödvändigt i queerteorin är inte att varje människa borde få möjlighet och lika förutsättning att välja könsidentitet, utan att varje människa måste få denna möjlighet och förutsättning att få sin könsidentitet bekräftad utanför de dikotomiska ramarna. Det handlar alltså inte om att välja, utan om frihet för en redan befintlig identitet.

Tännsjö går därmed vilse genom att han valt fel formulering. Vad som ligger bakom Tännsjös formulering är svårt att analysera. Det kan vara ett ärligt misstag, eller en underliggande kritik mot transexualiteten i sig själv. Den uppenbara nedsättande formuleringar som att transsexuella mäns ”besatthet” av att bli kvinnor tyder på det senare.

Artikeln är ologisk och otydlig, vilket inte minst poängteras av Tännsjö själv genom att på frågan om vi skulle bli lyckligare om vi tvingas välja kön svarar att han ”är osäker”. Det är ett fegt och ohederligt svar, och går stick i stäv mot hans tidigare filosofiska diskussioner. Det här är sannerligen olikt Tännsjö. Men själva resonemanget är logiskt korrekt om man bortser ifrån den felaktiga premissen, ty låter vi leka med tanken att det verkligen handlar om att välja könsidentitet då har Tännsjö rätt i att det kan påverka vår lycka. Då det skulle innebära fler val för oss att göra, och därmed ångest. Men premissen är fel, och därmed fallerar hela resonemanget i ett logiskt felslut.

Tännsjö har tidigare kommit med tvivelaktiga uttalanden och analyser, men det har kunnat härledas till en öppen konsekvensteori eller med andra ord utilitarism. Den här debattartikeln tyder dock på att problemet med Tännsjö inte ligger i hans ulititarism som så mycket av våra nyliberaler älskar att hata, utan i hur han tolkar och formulerar sina premisser. Det kanske är dags för mig att omvärdera Tännsjö, trots sina ibland briljanta resonemang.