Kajsa Ekis Ekman lyckas på ett förtjänstfullt sätt i ett avsnitt i SVT:s Idévärlden driva tesen om att kapitalismen som ett globalt ekonomiskt system är ohållbart, inte bara på grund av en stundande klimatkatastrof utan också på en allt större ojämlikhet. Kritiken bottnar i att kapitalismen bygger på en allt större tillväxt och produktion på en global skala, som saknar möjligheten att stoppa orsakerna till den stundande klimatkatastrofen – framförallt den fossila bränsleindustrin. Vad gäller den stundande klimatkatastrofen är det ironiskt hur de på den politiska högerkanten, som förnekar människans påverkan på klimatförändringarna drivs av en förståelse av att den logiska härledningen av ett sådant faktum skulle leda till att vänsterns politik har rätt i sin kritik av kapitalismen. Liksom Naomi Klein formulerat det:
The deniers did not decide that climate change is a left-wing conspiracy by uncovering some covert socialist plot. They arrived at this analysis by taking a hard look at what it would take to lower global emissions as drastically and as rapidly as climate science demands. They have concluded that this can be done only by radically reordering our economic and political systems in ways antithetical to their “free market” belief system.[…]
The abundance of scientific research showing we have pushed nature beyond its limits does not just demand green products and market-based solutions; it demands a new civilizational paradigm, one grounded not in dominance over nature but in respect for natural cycles of renewal—and acutely sensitive to natural limits, including the limits of human intelligence.
De båda apologeterna till kapitalismen i programmet, den liberale författaren Mattias Svensson och nationalekonomen Johanna Möllerström, speglade en debatt som tidigare förts i USA som går ut på att förneka klimatförändringarna genom att skrämma folk med associationer till totalitära ambitioner att förneka folk sina friheter. Svensson och Möllerström förnekar dock inte klimatförändringarna, men använder samma associationsargument i försvar av kapitalismen. De menar att en kritik av kapitalismen leder till mindre friheter för folk, och använder argument för påståendet genom att associera till ”anti-kapitalistiska Östtyskland” och dess ofrihet och oförmåga att bry sig om miljö och klimat. Ekis Ekman försökte styra upp debatten till det aktuella ämnet däribland genom att påpeka självklarheter som att demokratiseringen inte var en mekanisk konsekvens av kapitalistiska produktionssätt utan genom aktiv kamp av folkrörelser, något som också Aleksa Lundberg påpekat vad gäller arbetarrörelsens roll i demokratiseringen. Programledaren valde dock att återkomma till de totalitära associationerna. Detta verkar vara klimatdebattens akilleshäl – det går inte att kritisera kapitalismen utan att hamna i totalitära associationer varpå debatten upplöses och ämnet riskerar försvinna. Självklart är det också just det som är syftet med associationerna – att sluta debattera och analysera kapitalismens inneboende problem och konflikter.
Ekis Ekman lyckas dock hålla sig till ämnet och påpeka hur kapitalismen inte garanterar politiska friheter, något som också Svensson och Möllerström själva höll med om, med exempel som det nuvarande Kina. Jag skulle vilja tillägga att vi ser en global trend idag i hur demokratin allt mer blir hotad av auktoritära politiska strömningar, samtidigt som västerländska intellektuella ser upp till det kinesiska exemplet av en auktoritär stat som inskränker människors politiska friheter för att garantera näringslivets fortsatta vinstrekord. Nationalekonomen Robert B. Reich menar att vi idag efter Kalla kriget ser hur kapitalismen inte längre garanterar demokrati och att Kina är ett bra exempel på hur kapitalismen kan frodas utan den. Vi trodde länge att kapitalismens fria och öppna ekonomiska relationer skulle få Kina att bli mer demokratiskt men så blev det inte. Det visar sig att den västerländska demokratin med sina politiska friheter inte alls är självklar för kapitalets vinstintressen. Vår historia och vår samtid har ett stort antal exempel på totalitära stater med kapitalistisk ekonomi, och nu börjar även en del av våra egna kapitalistiska apologeter vända blickarna till dessa auktoritära system. Detta är ett allvarligt hot mot demokrati idag, hur kapitalismen visar sig vara ohållbar för våra politiska friheter. Vi kan se i USA och Europa hur en debatt kommit upp där politiken beskrivs som ett hinder för ekonomisk utveckling och hur en politisk elit bör ersättas med kapitalister eller personer med anknytning till det privata näringslivet. Vår egna ”rödgröna” regering har till och med i en proposition gett förslag på att rikta de statliga medlen för forskning på universiteten för att gynna det privata näringslivets produktionsutveckling. Fri forskning är idag alltså ett villebråd för en effektivisering i vinst- & tillväxtsyfte för det kapitalistiska systemet.
Förmodligen är det därför Möllerström ständigt återkommer i avsnittet till det samhällssystem hon förespråkar, en kombination av kapitalism och demokrati, vilket syftar till att hon också är väl medveten om att denna kombination inte är någon självklarhet längre ens i vårt västerländska borgerliga medvetande. Det går inte längre att hävda att kapitalism och demokrati går hand i hand. Men hur väl hänger Svenssons & Möllerströms argumentation ihop?
Svensson & Möllerström hamnar konstant i motsägelser under avsnittets gång. Problemet med Kina menar de är inte det kapitalistiska systemet utan det politiska systemet, likaså när Ekis Ekman tar upp hur det kapitalistiska Mexiko har enorma klasskillnader med fattiga som lämnas utanför frukterna från det ekonomiska systemet – då är det också det politiska systemet som är boven, inte det ekonomiska, enligt Svensson & Möllerström. Detta försök att skylla kapitalismens konsekvenser på det politiska systemet visar sin motsägelse när de med sina associationer mellan icke-kapitalism och totalitär stalinism misslyckas att göra samma analys på planekonomin som ekonomisk system. Varför är det bara okej att frilägga kapitalismen från politiska system och inte planekonomin? Detta är en retorisk skenmanöver för att undvika analysera och diskutera det ekonomiska systemets konflikter. Vad vi ser med Ekis Ekmans ord är att Mexiko är ett land utan det skydd som Sverige har gentemot konsekvenserna av kapitalismens klassrelationer. ”Det politiska systemet i Mexiko verkar inte fungera” säger Möllerström. Ja, och därför blottas kapitalismens konsekvenser i Mexiko mer naket än här i Sverige, men problemen i det kapitalistiska systemet finns ändå kvar här i Sverige, fortfarande dör människor i förtid på grund av klyftorna enligt Socialstyrelsen:
Här kommer jag också in i min kritik mot Ekis Ekmans marxistiska kritik av kapitalismen. Hon försöker dra ut marknaden från diskussionen om kapitalismen vars kärna handlar om profitackumulation. Det är naturligtvis också ett retoriskt försök att påvisa att allt som är ”gott” i samhället inte kommer direkt från kapitalismen, men vad som sker är att vi inte får en förståelse av hur marknaden hänger ihop med kapitalismen, att även marknaden är en klassrelation, liksom staten också är en klassrelation. En sådan oförståelse över marknaden och statens klassfunktion riskerar bli en reformistisk funktionssocialism utan socialism – ett klassamarbete mellan stat och marknad i stil med Socialdemokraternas vision som landade i ett övergivande av socialisering av ägandet för att få igenom exempelvis inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen och statens övertagande av sjukkassorna. Kapitalismen fortsätter, men staten bygger upp ett skydd för medborgarna gentemot absolut fattigdom och misär. Det hindrar en också att ha en historisk förståelse av kapitalismen om vi ska isolera marknaden från kapitalismen. Kapitalismen utvecklades från marknader, där marknaden inte är neutral utan en klassmakt byggt på sociala relationer, det är därför idéer om marknadssocialism där staten eller ”arbetarrörelsen” tar över ägandet ses som något bra misslyckas att se hur den destruktiva och exploaterande maktrelationen fortsätter oavsett ägare. Arbetarna som tvingas ut i arbetslöshet på grund utav utslagningskonkurrens på marknaden lider oavsett om det är ”arbetare” som äger företaget eller inte. Ett ekonomiskt system kan ha en annan regulator än konkurrens mellan producerande enheter, det vill säga genom att reglera genom en plan. På det sättet undviker man den kapitalistiska värdelagen som annars spontant kommer till som en konsekvens av den kapitalistiska produktionsanarkin. Vi pratar alltså om en planerad ekonomi, inte blott statligt ägd ekonomi. Det statssocialistiska Sovjetunionen fortsatte att producera utan en planering för att stävja klimatkatastrofen eller miljöförstörelse. Det är dock bara genom en planerad ekonomi (samverkan istället för konkurrens) och samhälleliga produktionsmedel som kapitalismens motsättningar kan undvikas och produktionen styras demokratiskt och rationellt. Vad gäller varuproduktion skriver Marx följande:
”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av deras arbetsprodukter och därför framgår det först genom varuutbytet att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet” (Källa: Kapitalet I, sid 63)
Varuproduktionen förutsätter privata producenter vars sociala karaktär endast blir verklig på marknaden. Varuproduktionen existerar alltså endast om arbetet blir samhälleligt när den slutligen säljs på marknaden. Om vi ska upplösa kapitalismen behöver vi rikta in oss på kapitalismens produktionsförhållande, alltså ägandet i sig själv och varuproduktionens sociala karaktär.
Den sociala statens välfärdssystem, som visserligen ville genomföra vissa socialistiska ideal som rättvisa, jämlikhet, frihet och demokrati visade sig inte stå emot kapitalets intressen av privatisering och avveckling. Den misslyckades att genomföra socialismen, och den misslyckades stävja klimatkatastrofen. Vi ser idag hur allt fler i västvärlden existerar i ett stort ”utanförskap” där allt fler hamnar utanför trygghetssystemen (välfärden nedmonteras allteftersom), där allt fler (främst unga och äldre) blir tvungna att överleva på andra sätt än anställningar. Vi ser alltså en samtida utveckling av åter-proletärisering. Samhället i stort är en enda stor sorteringsmaskin och utsugare av fysisk och psykisk energi från oss allt mer överflödiga människorna. Detta steg beskrivs av Marx i termer av formell underordning och reell underordning, arbetets exploatering finns inte längre blott i säljandet av arbetskraften utan överallt i samhället, inkluderat sociala normer. Inte nog med att finansmarknadens spekulanter sätter den globala ekonomi i allt mer frekventa kriser, med reella negativa konsekvenser för människor, utan den upplöser människornas identitetskänsla. Om man får lov att förenkla så kan man tolka det som att kapitalismen mördar människan inte bara fysiskt utan också genom att den upplöser hennes identitetskänsla. Långsamt stryper den människan likt den alltjämt omslutande och växande Midgårdsormen med slutstriden hägrande i framtiden.