Kajsa Ekis Ekman är en flitig vänsterdebattör, som oftast har intressanta analyser och slutledningar, men vad gäller som konstkritiker hamnar hon fel. På Aftonbladets kultursidor ifrågasätter hon Åsa Linderborgs analys av Vertigos nyligen släppta bok av Markis de Sade – Juliette. Hon tycker Linderborg gör fel i att analysera det litterära verket, ty Markis de Sade var inte annat än en sadist som bara hade ett syfte: ”att få fortsätta förgripa sig på unga fattiga kvinnor.

Ekmans utgångspunkt för en sådan analys är inte ur ett marxistiskt perspektiv över huvudtaget intressant, ty konstnären själv (Markis de Sade) är i grunden ointressant vad gäller konstverket. Det spelar alltså inte någon roll huruvida författaren som person varit ett helgon eller en sadist. Konstverket måste kunna stå och falla av sig själv. Ekman borde istället fråga sig varför Markis de Sades litteratur anses vara intressant. Det är knappast p.g.a. läsarfantasier om Markisen själv, utan jag vill vara så radikal att hävda att läsarna faktiskt bedömer romanerna efter deras innehåll.

Kan det kanske vara så att läsaren finner något avslöjande, och realistiskt skildrande i hans romaner om aristokraters materialistiska perversioner kryddat med beskrivande förhållande till den fattiga och maktlösa massan? I själva verket skulle man kunna hävda att hans romaner är exempel på den realistiska konstens triumf, som Engels en gång i tiden tolkade mycken konst.

Ju mer författarens åsikter förblir dolda desto bättre för konstverket. Den realism jag åsyftar kan växa fram till och med trots diktarens åsikter. – Friedrich Engels

Till skillnad från det borgerliga skönhetsidealet, som utgår från dogmatiska ramar, så ser den marxistiska estetiken att människans skapande reflekterar inte bara sig själv, utan även människans sociala och fysiska omgivning. Skönheten är inte något som kommer från en gudom som definierar eviga lagar, utan det är människan själv i hennes kontext som avgör skönhetens estetik. Det som lockar hos Markis de Sade är att hans konst avslöjar något sant hos oss själva och den kontext han levde i, och som vi fortfarande lever i (utvecklad och förändrad) – klassamhällets omänsklighet; Överklassens förakt mot massan, och dess hycklande apologetism.

Markis de Sades romaner avslöjar dock inte enbart om klassamhällets grymheter och dess dualistiska splittring av människan rent själsligt och kroppsligt, utan även om människans basbehov vad gäller sex. För trots att behovet ibland eller ofta får en vulgärform, så beskrivs sexuallivet inte som en nödvändig koppling till kärlek. Vi, liksom de andra djurarterna har behov av sex, med eller utan kärlek. Det är alltså ingen kristen moralism över kärleken, utan en sann beskrivning av människor som har sex för sexets skull. Sex behöver helt enkelt inte vara ”fint” eller ett bevis för ”kärlek”, det har sitt eget existensberättigande.

Sedan har ju den roman som Linderborg och Ekman diskuterat visserligen problem utifrån ett jämställdhetsperspektiv då det exempelvis saknas vaginal stimulans. Men borde inte Ekman utifrån det ovanstående resonemanget kunna tolka denna saknad som ett avslöjande av den kontext som Markisen levde i, av just de klassförhållanden och den sexuella efterblivenhet som existerar i ett patriarkalt samhälle? Istället landar Ekman i en borgerlig Hänt-Extra-tolkning vars enda produkt blir en affektiv moralkaka.

PS: Rekommenderar Vertigoförlagets Carl-Michael Edenborgs svar till Ekman, där han grundligt redogör för de faktafel som Ekman i all hast använde i sin analys:

”[…]Nej, Sade ägde inga bordeller. Nej, Sade skar inte sår i kvinnor och hällde kokande stearin i dem. Nej, Sade blev inte portad på Paris bordeller. Nej, Sade satt inte i fängelse i över trettio år för att han betett sig illa mot prostituerade. Nej, offren i hans böcker är inte bara vackra, unga kvinnor utan minst lika ofta vackra, unga män[…].”

Bloggat: Vertigomannen