Så var det dags att reflektera över den sista cirkeln i ”Det stundande upproret”, lite senare än planerat, men bättre sent än aldrig. Som den sista cirkeln har författarna under pseudonymet ”Den osynliga kommittén” passande nog låtit den slå fast civilisationens död. Rasmus Fleischer har förtjänstfullt påpekat att en sådan samhällsanalys lätt kan missuppfattas beroende på vad man sätter in i begreppet civilisation. Vad det handlar om är alltså inte en diskrepans mellan civilisation och primitivism, utan snarare en analys av en utveckling där liberala rättigheter allt mer sätts ur spel, eller rent av till sin motsats.

Kapitalets apologeter, som orerade om demokratins förutsättning inom det kapitalistiska systemet hörs allt mindre i takt med hur världens liberaldemokratiska nationsstater tummar på sina medborgerliga fri- & rättigheter. Det är som om en immanent drivkraft försvunnit. Det som var självklart för apologeten är inte längre självklart. Enligt ”Den osynliga kommittén” är det idag meningslöst att hänga upp sig på enskilda demokratiska lagar som upphävs, eller lagar som motsäger konstitutionella ramverk – eftersom själva ramverket håller på att implodera. Det är alltså likadan analys om detta, som tidigare vad gäller ekonomi och miljön – det är systemet i sig själv som imploderar.

Bloggaren Guldfiske har spunnit vidare på denna civilisationens implosion – om liberalismens avslöjande som en tom ideologi och dess apologeter som fågelholkar med dumstrutar. Här kan Svante Nycander tas som ett gott exempel på liberaler som inte förstår varför liberalismen inte längre framstår som ett trovärdig ideologi. Men trots att liberalismen och nyliberalismen tappat både mål och ideologi fortsätter den nyliberala ekonomin att verka – detta träffande beskrivet som en zombieliberalism. På liknande sätt kan man alltså beskriva den västerländska civilisationen, som enligt ”Den osynliga kommittén” alltså var tvungen att offra sig för att överleva som en global ordning – en sorts zombiecivilisation:

”Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation och bli kulturellt kapital och hälsokapital lika mycket som finanskapital […] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur.” (DSU, s.65f)

Ett symptom på civilisationens död är den utbredda relativismen, det letargiska ställningstagandet som får sitt uttryck i ”himlandet med ögonen eller den sårade upprördheten mot alla som är dumma, primitiva eller övermodiga nog att fortfarande tro på något” (DSU, s.66), och en förkärlek till konspiratoriska förklaringar i akademiska såsom kulturella ansträngningar.

Den sista cirkeln sätter en intressant punkt för en samtidsförklaring som berör oss alla – här och nu i vår omedelbara tid och rum.